Hoppa till innehållet

Barack Obamas presidentskap

Från Wikipedia
Barack Obamas presidentskap
USAs federala statsmakt

Frånträde 2017
Foto av administrationen 2012
Foto av administrationen 2012
Statschef
Statschef Barack Obama
Tidsperiod
Tillträde 20 januari 2009
Frånträde 20 januari 2017
Ministrar och partier
Regeringschef Barack Obama
Ställföreträdare Joe Biden
Regeringsparti(er) Demokraterna
Republikanerna (4 ministrar)
Historik
Val 2008 & 2012
Företrädare George W. Bush administrationen
Efterträdare Donald Trump (första gången)

Barack Obamas tid som USA:s president började den 20 januari 2009 och avslutades den 20 januari 2017. Obama, som är demokrat från Illinois, tillträdde som president efter att ha besegrat den republikanske kandidaten John McCain i presidentvalet 2008. Fyra år senare, i presidentvalet 2012, besegrade han den republikanske kandidaten Mitt Romney och blev omvald. Obama var den första afroamerikanske presidenten i USA:s historia och är den enda hittills.

Obama undertecknade flera betydande lagar under sin tid vid makten. De främsta reformerna inkluderar Affordable Care Act, ofta kallad "Obamacare", Dodd–Frank Wall Street Reform and Consumer Protection Act. Med sin utrikespolitik ökade han antalet trupper i Afghanistan, minskade antalet kärnvapen genom New START-avtalet med Ryssland och avslutade USA:s medverkan i Irakkriget. Han är även känd för att ha beordrat Operation Neptune Spear, räden som dödade Usama bin Ladin, som var ansvarig för 11 september-attackerna.

Hans administration pressade USA:s högsta domstol att legalisera samkönade äktenskap, vilket gick igenom 2015. Han utfärdade även omfattande åtgärder gällande den globala uppvärmningen, något som ledde till Parisavtalet.

År 2009 vann Barack Obama Nobels fredspris, vilket gjorde honom till den fjärde av USA:s presidenter att få utmärkelsen, efter Theodore Roosevelt, Woodrow Wilson och Jimmy Carter.[1][2]

Presidentvalet 2008

[redigera | redigera wikitext]

Barack Obama gick ut med sin kandidatur för den demokratiska nomineringen i presidentvalet 2008 den 10 februari 2007.[3] En av Obamas motståndare i primärvalen var senatorn och tidigare första damen Hillary Clinton. Flera andra elitdemokrater, som senator Joe Biden från Delaware och tidigare senator John Edwards från North Carolina, deltog också i primärvalen, men dessa kandidater drog sig ur tidigt. På sista dagen av primärvalen säkrade Obama nomineringen genom att vinna en majoritet av delegaterna.[4]

Obama valde Joe Biden som sin vicepresidentkandidat, och de nominerades officiellt till den demokratiska valsedeln vid partiets konvent 2008.

Valresultatet 2008.

Eftersom den dåvarande republikanske presidenten George W. Bush inte kunde ställa upp för omval nominerade republikanerna senator John McCain från Arizona till president och guvernören Sarah Palin från Alaska till vicepresident. Obama vann presidentvalet med 365 av totalt 538 elektorsröster.

I de samtidiga kongressvalen behöll demokraterna sina majoriteter i både representanthuset och senaten, och representanthusets talman Nancy Pelosi och senatens majoritetsledare Harry Reid behöll sina positioner. Republikanerna John Boehner och Mitch McConnell fortsatte att tjänstgöra som minoritetsledare i representanthuset respektive senaten.

Installationen och den första tiden vid makten

[redigera | redigera wikitext]
Avgående president George W. Bush och tillträdande president Barack Obama den 10 november 2008.

Installationen och övergångsperioden

[redigera | redigera wikitext]

Övergångsperioden började efter Obamas seger i presidentvalet i USA 2008. Han träffade den utgående presidenten George W. Bush i Vita huset den 10 november, bara 6 dagar efter valdagen.

Obama blev insvuren som president den 20 januari 2009 och efterträdde George W. Bush. Obama tillträdde officiellt presidentämbetet klockan 12:00 EST,[5] och fullföljde presidenteden klockan 12:05 EST. Han höll sitt installationstal omedelbart efter att ha svurit eden.[6]

Obamas övergångsteam var mycket berömmande av Bush-administrationens, särskilt gällande nationell säkerhet.

Chefsdomare John Roberts administrerar presidenteden.

Den första tiden vid makten

[redigera | redigera wikitext]

Inom några minuter efter att Obama tillträtt beordrade hans stabschef Rahm Emanuel att förhindra de sista-minuten-regleringar och presidentorder som undertecknats av hans företrädare George W. Bush.[7] Obamas första åtgärder fokuserade på att upphäva beslut fattade av Bush-administrationen efter terrorattackerna den 11 september 2001.[8] Under sin första vecka som president undertecknade Obama en presidentorder som avbröt alla pågående rättegångar i Guantánamobasen-fängelset och beordrade att fängelset skulle stängas ner inom ett år.[9] En annan order förbjöd tortyr och andra tvångsmetoder, som waterboarding.[10]

Den 17 februari 2009 undertecknade Obama American Recovery and Reinvestment Act för att hantera finanskrisen. Lagen hade godkänts av både representanthuset och senaten fyra dagar tidigare efter omfattande debatter. Trots att det ursprungligen var tänkt som ett lagförslag som skulle stödjas av båda sidorna i kongressen, antogs lagen främst av demokratiska röster, med endast tre republikanska senatorer som röstade för lagen.[11]

Val av ministrar och domare

[redigera | redigera wikitext]

Nomineringar till kabinettet

[redigera | redigera wikitext]

Efter sin installation arbetade Obama med senaten för att bekräfta hans nomineringar till sitt kabinett. Tre viktiga positioner inom administrationen krävde ingen bekräftelse: vicepresident Joe Biden, som valdes till ämbetet med Obama, stabschefen Rahm Emanuel och försvarsminister Robert Gates, som Obama valde att behålla från den tidigare administrationen.[12]

Obama valde flera framstående personer till kabinettsposter, inklusive sin partikolega och tidigare första dam Hillary Clinton som sin utrikesminister.[13] Obama nominerade även flera tidigare tjänstemän från Clinton-administrationen till kabinettet och andra positioner.[14] Den 28 april 2009 bekräftade senaten den tidigare Kansas-guvernören Kathleen Sebelius som hälsominister, som blev den sista ministern att bli godkänd.[15]

Under Obamas presidentskap tjänstgjorde fyra republikaner i hans kabinett: Ray LaHood som transportminister, Robert McDonald som veteranminister, samt Robert Gates och Chuck Hagel som försvarsministrar.

Barack Obamas administration
Post

Datum tillkännagivet/bekräftat

Innehavare Post

Datum tillkännagivet/bekräftat

Innehavare

Vicepresident
Tillkännagiven 22 augusti 2008
Tillträdde 20 januari 2009
Tidigare senator
Joe Biden
från Delaware
Utrikesminister
Tillkännagiven 21 december 2012
Tillträdde 1 februari 2013
Tidigare senator
John Kerry
från Massachusetts

Finansminister
Tillkännagiven 10 januari 2013
Tillträdde 28 februari 2013
Vita husets stabschef
Jack Lew
från New York
Försvarsminister
Tillkännagiven 5 december 2014
Tillträdde 17 februari 2015
Tidigare biträdande försvarsminister
Ash Carter
från Pennsylvania

Justitieminister
Tillkännagiven 8 november 2014
Tillträdde 27 april 2015
Tidigare delstatsjurist i New York
Loretta Lynch
från New York
Inrikesminister
Tillkännagiven 6 februari 2013
Tillträdde 12 april 2013
Tidigare VD
Sally Jewell
från Washington

Jordbruksminister
Tillträdde 27 april 2015
Tidigare undersekreterare
Michael Scuse
från Delaware
Handelsminister
Tillkännagiven 2 maj 2013
Tillträdde 26 juni 2013
Miljardär och affärskvinna
Penny Pritzker
från Illinois

Arbetsminister
Tillkännagiven 18 mars 2013
Tillträdde 23 juli 2013
Tidigare biträdande justitieminister
Tom Perez
från Maryland
Hälsominister
Tillkännagiven 11 april 2014
Tillträdde 9 juni 2014
Tidigare OMB-chef
Sylvia Mathews Burwell
från West Virginia

Bostadsminister
Tillkännagiven 22 maj 2014
Tillträdde 28 juli 2014
San Antonios borgmästare
Julian Castro
från Texas
Transportminister
Tillkännagiven 29 april 2013
Tillträdde 2 juli 2013
Charlottes borgmästare
Anthony Foxx
från North Carolina

Energiminister
Tillkännagiven 4 mars 2013
Tillträdde 21 maj 2013
Tidigare undersekreterare
Ernest Moniz
från Massachusetts
Utbildningsminister
Tillkännagiven 10 december 2015
Tillträdde 1 januari 2016
Tidigare biträdande utbildningsminister
John King, Jr.
från New York

Veteranminister
Tillkännagiven 7 juli 2014
Tillträdde 30 juli 2014
VD för P&G
Bob McDonald
från Ohio
Inrikessäkerhetsminister
Tillkännagiven 18 oktober 2013
Tillträdde 23 december 2013
Tidigare jurist
Jeh Johnson
från New York

Ämbetsmän på kabinetts-nivå

[redigera | redigera wikitext]
Post

Datum tillkännagivet/bekräftat

Innehavare Post

Datum tillkännagivet/bekräftat

Innehavare

Vita husets stabschef

Tillkännagivet 20 januari 2013
Tillkännagivet 20 januari 2013

Biträdande säkerhetsrådgivare Denis McDonough från Maryland

Administratör för miljöskyddsmyndigheten

Tillkännagivet 4 mars 2013
Tillträde 18 juli 2013

Tidigare vice chef för EPA Gina McCarthy från Connecticut

Chef för Office of Management and Budget

Tillkännagivet 22 maj 2014
Tillträde 5 augusti 2014

Tidigare bostadsminister Shaun Donovan från New York

Nationell underrättelsechef

Tillkännagivet 5 juni 2010
Tillträde 9 augusti 2010

Tidigare undersekreterare James Clapper från Washington D.C.

FN-ambassadör

Tillkännagivet 5 juni 2013
Tillträde 5 augusti 2013

Assistent till presidenten Samantha Power från Washington D.C.

Administratör för småföretagsförvaltningen

Tillkännagivet 15 januari 2014
Tillträde 7 april 2014

Tidigare delstats politiker Maria Contreras-Sweet från Kalifornien

Nomineringar till högsta domstolen

[redigera | redigera wikitext]
Obama och Sonia Sotomayor.

Det fanns tre lediga platser i USA:s högsta domstol under Obamas presidentskap, men han endast två nomineringar godkändes av senaten. I kongressen under hans första mandatperiod, då demokraterna hade en majoritet i senaten, fick han igenom två domare till högsta domstolen, Sonia Sotomayor och Elena Kagan.

Domareen Antonin Scalia avled i februari 2016, under hans andra mandatperiod, då republikanerna hade en majoritet i senaten. I mars 2016 nominerade Obama Merrick Garland från D.C. Circuit för att fylla Scalias plats.[16] Men majoritetsledaren i senaten Mitch McConnell och andra republikanska senatorer hävdade att nomineringar till högsta domstolen inte borde göras under ett presidentvalår och att vinnaren av presidentvalet 2016 istället borde utse Scalias efterträdare.[16][17]

Obama och Elena Kagan.

Garlands nominering var på senatens bord längre än någon annan nominering till högsta domstolen i historien,[18] och nomineringen gick aldring till omröstning.[19] Obamas efterträdare, President Donald Trump, nominerade senare Neil Gorsuch till Scalias tidigare plats i högsta domstolen, och han bekräftades av senaten i april 2017.

Nomineringar till andra domstolar

[redigera | redigera wikitext]

Obamas presidentskap präglades av strider mellan båda partierna i kongressen om nomineringar av federala domare. Demokraterna anklagade upprepade gånger Republikanerna för att fördröja nomineringar under Obamas presidentskap.[20]

Republikanerna fick en majoritet i senaten efter mellanårsvalet 2014, vilket gav dem makten att blockera alla domarnomineringar. Efter valet bekräftades endast 20 nomineringar av federala domare, ett av det lägsta antal bekräftelser i USA:s historia.[21]

Obamas domarnomineringar var betydligt mer mångfaldiga än tidigare administrationers, med fler utnämningar av kvinnor och minoriteter.[22]

Ståndpunkter

[redigera | redigera wikitext]

Sjukvård

[redigera | redigera wikitext]

Sjukvård var en av Barack Obamas främsta inrikespolitiska prioriteter under hans presidentskap. Kongressen antog en omfattande lag som senare blev känd som "Obamacare". Sjukvårdsreform hade länge varit en prioritet för Demokraterna, som ville sänka kostnader och utöka försäkring.[23][24]

I november 2009 godkände representanthuset lagen och endast en republikan röstade ja. I december samma år antog senaten lagen med betydlig högre stöd.[25][26] Representanthuset inkluderade även en skattehöjning för höginkomsttagare och en offentlig försäkringsoption, medan senatens plan inte gjorde det. Detta inebar att en ny omröstning behövde ske i både representanthuset och senaten.[27]

Tabell som visar antal amerikaner med försäkring före och efter Obamacare.

Representanthuset rösta igenom senatens förslag i mars 2010, utan republikanskt stöd.[28] Obama undertecknade lagen 23 mars 2010, som blev känd som Obamacare – den mest omfattande sociala reformen på decennier.[29]

Lagen mötte stort motstånd efter antagandet, särskilt från republikaner som försökte upphäva den. Lagen överlevde dock två stora rättsliga prövningar i högsta domstolen.[30] Andelen oförsäkrade amerikaner sjönk från 20,2% år 2010 till 13,3% år 2015, trots fortsatt republikanskt motstånd.[31]

Ekonomi

[redigera | redigera wikitext]

Barack Obama tillträdde som president mitt under den globala finanskrisen som började 2007–2008. Hans ekonomiska politik fokuserade på att stabilisera ekonomin, minska arbetslösheten och reformera finanssektorn. Genom omfattande stimulansåtgärder och lagstiftning försökte Obama mildra effekterna av recessionen och lägga grunden för långsiktig tillväxt.

När Obama svors in som president hade finanskrisen redan orsakat massiva förluster på bostadsmarknaden och drivit arbetslösheten till över 10 procent.[32] Ett av hans första steg var att driva igenom American Recovery and Reinvestment Act (ARRA) i februari 2009, en stimulansplan på 787 miljarder dollar. Lagen innefattade investeringar i infrastruktur, utbildning och förnybar energi samt skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare.[33] Enligt en rapport från kongressen bidrog ARRA till att skapa eller rädda upp till 3,3 miljoner jobb fram till 2011.[34]

Obama stödde också räddningspaket för bilindustrin, där General Motors och Chrysler fick federala lån för att undvika konkurs. Denna insats, som byggde på Bush-administrationens tidigare åtgärder, räddade över en miljon jobb och hjälpte sektorn att återhämta sig.[35]

För att förhindra framtida kriser undertecknade Obama Dodd-Frank Act i juli 2010. Lagen införde strängare regler för banker, skapade Consumer Financial Protection Bureau (CFPB) för att skydda konsumenter och begränsade riskfyllda finansiella aktiviteter.[36] Kritiker menade att reformen var otillräcklig, medan andra ansåg att den hämmade ekonomisk tillväxt, men den ses allmänt som ett försök att stärka finanssystemets stabilitet.[37]

Utöver krisåtgärder prioriterade Obama satsningar på grön energi och infrastruktur för att främja hållbar tillväxt. Han lanserade initiativ som Clean Power Plan, som syftade till att minska koldioxidutsläpp och skapa jobb inom förnybar energi.[38]

Obamas ekonomiska politik bidrog till en gradvis återhämtning. Arbetslösheten sjönk till 4,7 procent vid hans avgång 2017, och ekonomin växte stadigt därefter, även om återhämtningen var ojämn mellan olika samhällsgrupper.[39] Kritiker, särskilt republikaner, hävdade att stimulansåtgärderna ökade statsskulden utan tillräcklig effekt, medan anhängare menar att de förhindrade en till finanskris..[40]

Klimat och miljö

[redigera | redigera wikitext]

Obama lanserade Clean Power Plan (CPP) i augusti 2015, en ambitiös plan för att minska koldioxidutsläppen från kraftverk med 32 procent till 2030 jämfört med 2005 års nivåer. Planen uppmuntrade övergången till förnybara energikällor som sol- och vindkraft.[41] CPP mötte dock motstånd från kolindustrin och republikanska delstater, vilket ledde till rättsliga utmaningar som tillfälligt stoppade implementeringen 2016.[42]

Utöver CPP investerade Obama-administrationen flera miljarder dollar i förnybar energi genom American Recovery and Reinvestment Act från 2009. Dessa satsningar ökade kapaciteten för sol- och vindenergi i USA och skapade tusentals jobb inom den gröna sektorn.[43]

En av Obamas största klimatframgångar var USA:s medverkan i Parisavtalet, som antogs i december 2015 under FN:s klimatkonferens (COP21). Avtalet, som Obama beskrev som en vändpunkt för klimatarbetet, förpliktade USA att minska sina växthusgasutsläpp med 26–28 procent till 2025 jämfört med 2005.[44] Obama spelade en nyckelroll i förhandlingarna, särskilt genom att stärka samarbetet med Kina.[45]

USA skrev formellt under Parisavtalet i april 2016, och Obama betonade vikten av globalt ledarskap för att möta klimatkrisen.[46] Hans efterträdare, Donald Trump, drog dock tillbaka USA från avtalet 2017.

Obama utökade också skyddet av USA:s naturresurser genom att avsätta över 265 miljoner hektar mark och hav som nationalmonument eller marinreservat, mer än någon tidigare president. Ett exempel är utvidgningen av Papahānaumokuākea Marine National Monument i Hawaii 2016, som skapade världens största marina skyddsområde.[47]

HBTQ-rättigheter

[redigera | redigera wikitext]
Vita huset med regnbågsflaggan på sin fasad när samkönat äktenskap blev lagligt.

Barack Obamas politik hade betydande framsteg för HBTQ-rättigheter, särskilt genom stöd för samkönat äktenskap och avskaffandet av diskriminerande lagar. Under hans presidentskap ändrades hans inställning från att initialt stödja registrerat partnerskap till att fullt omfamna äktenskap för samkönade par, vilket gjordes i ett historiskt beslut från högsta domstolen 2015. Obama-administrationen arbetade också för att stärka skyddet mot diskriminering och förbättra HBTQ-personers rättigheter inom militären och arbetslivet.[48]

Ett av Obamas mest kända bidrag var stödet för Obergefell v. Hodges, där Högsta domstolen den 26 juni 2015 legaliserade samkönat äktenskap i hela USA. Obama kallade domen en "seger för Amerika" och hade 2012 offentligt deklarerat sitt stöd för äktenskapsjämlikhet, vilket gjorde honom till den första sittande presidenten att göra det.[49] Han avskaffade också Don’t Ask, Don’t Tell-policyn 2010, vilket tillät homosexuella att öppet tjänstgöra i militären, och hans administration utfärdade direktiv för att skydda transpersoners rättigheter i skolor och på arbetsplatser.[50]

Migration

[redigera | redigera wikitext]

Obama blev känd som "deporter-in-chief" på grund av att hans administration utvisade fler personer än någon tidigare president, med över 2,5 miljoner utvisningar mellan 2009 och 2016 enligt data från inrikessäkerhetsdepartementet. År 2012 nådde utvisningarna en topp på över 409 000, driven av strikt tillämpning av immigrationslagar och ökad gränspatrullering.[51] Denna hårda linje mot illegal migration mötte kritik från immigranträttsgrupper, som hävdade att den splittrade familjer och ignorerade humanitära aspekter.[52]

Trots rekordutvisningarna lanserade Obama 2012 Deferred Action for Childhood Arrivals (DACA), ett program som gav tillfälligt skydd och arbetstillstånd till cirka 800 000 unga, odokumenterade invandrare som kommit till USA som barn, ofta kallade "Dreamers".[53] Obama försökte också driva igenom en omfattande immigrationsreform 2013, som skulle ha erbjudit en väg till medborgarskap för miljontals odokumenterade, men förslaget blockerades av republikanerna i kongressen.[54]

Under Obamas andra mandatperiod ökade antalet ensamkommande barn och familjer från Centralamerika som korsade gränsen från Mexiko. År 2014 deklarerade hans administration en humanitär kris och ökade resurserna för gränsbevakning samtidigt som man försökte påskynda utvisningarna.[55]

Obama-administrationen satsade stort på gränssäkerhet, med en ökning av antalet gränspatruller till över 21 000 agenter och användning av drönare och övervakningsteknik längs den södra gränsen.[56] Dessa åtgärder minskade antalet olagliga gränspassager från rekordnivåerna i början av 2000-talet.

Utrikespolitik

[redigera | redigera wikitext]

Iraq och Afghanistan

[redigera | redigera wikitext]

Obama ärvde Irakkriget från George W. Bush och lovade snabbt att avsluta USA:s insatser. Den 27 februari 2009 meddelade han att stridsuppdragen skulle upphöra senast den 31 augusti 2010, och att alla amerikanska trupper skulle lämna Irak till slutet av 2011.[57] Uttaget slutfördes enligt plan, och den 15 december 2011 markerades som slutet på kriget, även om en liten styrka stannade för att träna irakiska soldater.[58] Kritiker hävdade att det snabba uttaget lämnade ett maktvakuum som bidrog till IS framväxt 2014.

Afghanistan, där talibanerna fortfarande var aktiva, beslutade Obama tidigt att öka antalet trupper för att stabilisera landet. I december 2009 tillkännagav han en ökning med 30 000 soldater, vilket förde den totala styrkan till nära 100 000, men med en tidsplan för att börja dra tillbaka trupper 2011.[59]

Framväxten av Islamiska staten i Irak och Syrien 2014 tvingade Obama att ompröva sin Irakpolitik. Efter att IS erövrade stora delar av norra Irak, inklusive Mosul, inledde han flygbombningar i augusti 2014 och skickade tillbaka ett begränsat antal trupper för att träna irakiska styrkor och kurdiska peshmerga.[60] Denna insats utvidgades till en internationell koalition, men Obama undvek att återinföra stora markstyrkor, vilket vissa kritiserade som otillräckligt för att besegra IS.

Iran

[redigera | redigera wikitext]

Obama ärvde en spänd relation med Iran och byggde vidare på internationella sanktioner för att tvinga landet till förhandlingsbordet. År 2010 undertecknade han sanktioner, som skärpte restriktioner mot Irans banker, oljeexport och handel.[61] Tillsammans med FN-sanktioner och EU:s oljeembargo minskade dessa åtgärder Irans BNP med uppskattningsvis 15–20 procent fram till 2013, vilket ökade det inhemska trycket på Irans ledning att förhandla.[62]

Efter år av hemliga och offentliga samtal nåddes en milstolpe den 14 juli 2015 då JCPOA undertecknades mellan Iran, USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland. Avtalet begränsade Irans urananrikning, reducerade antalet centrifuger och öppnade för internationella inspektioner, i utbyte mot att sanktioner gradvis hävdes.[63] Obama beskrev avtalet som ett sätt att "blockera Irans väg till ett kärnvapen" utan att riskera krig, men det mötte hårt motstånd från republikaner och Israel, som ansåg att det inte gick tillräckligt långt.[64]

Osama bin Laden

[redigera | redigera wikitext]

Barack Obama godkände den 29 april 2011 en hemlig operation för att döda Osama bin Laden, al-Qaidas ledare och hjärnan bakom 11 september-attackerna. Efter år av underrättelsearbete lokaliserade CIA bin Laden till ett befäst komplex i Abbottabad, Pakistan. Obama beslutade, efter intensiva diskussioner med sitt säkerhetsteam, att skicka in en styrka istället för att bomba platsen, för att säkerställa att målet identifierades korrekt.[65] Den 1 maj 2011 (lokal tid i USA) stormade USA komplexet, dödade bin Laden och säkrade hans kropp, som senare begravdes till sjöss efter DNA-bekräftelse.[66]

Operationen, kallad Neptune Spear, var en högriskinsats som Obama övervakade i realtid från Vita husets Situation Room. Beslutet att agera byggde på månader av spaning och analyser, där CIA:s chef Leon Panetta och andra underrättelseexperter gradvis stärkte bevisen för bin Ladens närvaro.[67]

President Obama går ut med Osama bin Ladens död (filinformation)


Ryssland

[redigera | redigera wikitext]
Obama och Medvedev.

Obama lanserade en så kallad "reset" med Ryssland kort efter han tillträde, med målet att reparera relationerna efter spänningar under George W. Bushs tid. I juli 2009 mötte han Rysslands president Dmitrij Medvedev i Moskva och betonade samarbete inom kärnvapennedrustning och handel.[68] Den 8 april 2010 undertecknade Obama och Medvedev New START (Strategic Arms Reduction Treaty), ett avtal som begränsade antalet utplacerade strategiska kärnvapen till 1 550 för vardera landet.[69] Fördraget, som trädde i kraft 2011 efter senatens godkännande, innehöll också verifieringsmekanismer som tillät inspektioner, vilket Obama framhöll som ett steg mot en säkrare värld.[70]

Trots framgången med New START försämrades relationerna efter Vladimir Putins återkomst som president 2012 och Rysslands annektering av Krim 2014. Obama svarade med att införa ekonomiska sanktioner mot ryska tjänstemän och företag, i samordning med EU, för att straffa Ryssland för dess aggression i Ukraina.[71] Dessa sanktioner påverkade Rysslands ekonomi men kunde inte stoppa landets militära inblandning i Ukraina eller Syrien.

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ”Nobel Peace Prize 2009” (på amerikansk engelska). NobelPrize.org. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2009/press-release/. Läst 26 februari 2025. 
  2. ^ Mailing Address: 300 North Bond Street Plains; GA 31780 Phone:824-4104 The visitor information desk is staffed from 9 am until 5 pm daily; except for New Year's Day; Thanksgiving Day; Christmas Day Contact Us. ”Nobel Peace Prize Presidents - Jimmy Carter National Historical Park (U.S. National Park Service)” (på engelska). www.nps.gov. https://www.nps.gov/jica/learn/historyculture/nobel-peace-prize-presidents.htm. Läst 26 februari 2025. 
  3. ^ Pearson, Rick; Long, Ray (10 februari 2007). ”Obama: I'm running for president”. Chicago Tribune. http://www.chicagotribune.com/news/politics/chi-070210obama-pearson1-story,0,3768114.story. 
  4. ^ ”Obama: I will be the Democratic nominee”. CNN. 3 juni 2008. http://www.cnn.com/2008/POLITICS/06/03/election.democrats/index.html. 
  5. ^ United States Constitution. ”20th Amendment to the United States Constitution”. https://www.law.cornell.edu/constitution/constitution.amendmentxx.html. Läst 21 januari 2009. 
  6. ^ ”Obama Signs First Presidential Proclamation”. CNN. 20 januari 2009. http://politicalticker.blogs.cnn.com/2009/01/20/obama-signs-first-presidential-proclamation/.  Arkiverad 2 mars 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  7. ^ ”Obama halts all regulations pending review” (på engelska). NBC News. 20 januari 2009. https://www.nbcnews.com/id/wbna28758810. Läst 25 februari 2025. 
  8. ^ Shear, Michael D. (27 juli 2016). ”Threat to Legacy Gives Obama Powerful Motive to Stump for Hillary Clinton” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2016/07/27/us/politics/obama-legacy.html. Läst 25 februari 2025. 
  9. ^ Mazzetti, Mark; Glaberson, William (22 januari 2009). ”Obama Issues Directive to Shut Down Guantánamo” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2009/01/22/us/politics/22gitmo.html. Läst 25 februari 2025. 
  10. ^ Shane, Scott; Mazzetti, Mark; Cooper, Helene (23 januari 2009). ”Obama Reverses Key Bush Security Policies” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2009/01/23/us/politics/23obama.html. Läst 25 februari 2025. 
  11. ^ ”Obama wins his economic stimulus package, but without the bipartisanship he sought”. Christian Science Monitor. ISSN 0882-7729. https://www.csmonitor.com/USA/Politics/2009/0214/obama-wins-his-economic-stimulus-package-but-without-the-bipartisanship-he-sought. Läst 25 februari 2025. 
  12. ^ ”The Obama Cabinet: Confirmations & Nominations”. NPR. 22 januari 2009. https://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=99674016. Läst 28 januari 2009. 
  13. ^ Youngman, Sam (28 december 2009). ”Obama's 'team of rivals' Cabinet living out the president's 'no drama' mantra”. The Hill. https://thehill.com/homenews/administration/57660-obamas-team-of-rivals-cabinet-living-out-the-presidents-no-drama-mantra/. 
  14. ^ Smith, Ben (14 november 2008). ”The Clinton band is back together”. http://www.politico.com/story/2008/11/the-clinton-band-is-back-together-015617?o=1. 
  15. ^ Kamen, Al (29 april 2009). ”Just Inside 100 Days, Sebelius Completes the Cabinet”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/04/28/AR2009042803534.html. 
  16. ^ [a b] Kelly, Amita (16 mars 2016). ”McConnell: Blocking Supreme Court Nomination 'About A Principle, Not A Person'”. NPR. https://www.npr.org/2016/03/16/470664561/mcconnell-blocking-supreme-court-nomination-about-a-principle-not-a-person. 
  17. ^ Shear, Michael (15 februari 2016). ”More Republicans Say They'll Block Supreme Court Nominee”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2016/02/16/us/politics/more-republicans-say-theyll-block-supreme-court-nomination.html. 
  18. ^ Hurley, Lawrence (19 juli 2016). ”Supreme Court nominee out in cold as election heats up”. Reuters. https://www.reuters.com/article/us-usa-election-garland-idUSKCN0ZZ17L. 
  19. ^ Bravin, Jess (3 januari 2017). ”President Obama's Supreme Court Nomination of Merrick Garland Expires”. The Wall Street Journal. https://www.wsj.com/articles/president-obamas-supreme-court-nomination-of-merrick-garland-expires-1483463952. 
  20. ^ McCarthy, Tom (21 november 2013). ”Senate approves change to filibuster rule after repeated Republican blocks” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/world/2013/nov/21/harry-reid-senate-rules-republican-filibusters-nominations. Läst 26 februari 2025. 
  21. ^ Seung Min Kim (14 juli 2016). ”McConnell's historic judge blockade” (på engelska). POLITICO. https://www.politico.com/story/2016/07/mitch-mcconnell-judges-225455. Läst 26 februari 2025. 
  22. ^ Boddy, Kasia (2015-02-01). Sports at The New Yorker. Edinburgh University Press. ISBN 978-0-7486-8249-2. https://doi.org/10.3366/edinburgh/9780748682492.003.0009. Läst 26 februari 2025 
  23. ^ Sack, Kevin (23 juli 2008). ”Health Plan From Obama Spurs Debate”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2008/07/23/us/23health.html?pagewanted=all. 
  24. ^ Ornstein, Norm (6 juli 2015). ”The Real Story of Obamacare's Birth”. The Atlantic. https://www.theatlantic.com/politics/archive/2015/07/the-real-story-of-obamacares-birth/397742/. 
  25. ^ ”Timeline: Milestones in Obama's quest for healthcare reform”. Reuters. 22 mars 2010. https://www.reuters.com/article/idUSTRE62L0JA20100322. 
  26. ^ Murray, Shailagh (25 december 2009). ”Senate passes health-care bill, now must reconcile it with House”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/12/24/AR2009122400662.html. 
  27. ^ Grier, Peter (3 december 2009). ”Three big differences between House and Senate healthcare bills”. The Christian Science Monitor. http://www.csmonitor.com/USA/Politics/2009/1221/Three-big-differences-between-House-and-Senate-healthcare-bills. 
  28. ^ Murray, Shailagh (22 mars 2010). ”House passes health-care reform bill without Republican votes”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/03/21/AR2010032100943.html. 
  29. ^ Stolberg, Sheryl Gay (23 mars 2010). ”Obama Signs Health Care Overhaul Bill, With a Flourish”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2010/03/24/health/policy/24health.html. 
  30. ^ Eilperin, Juliet (25 juni 2015). ”Legacies of Obama presidency and Roberts court are forever intertwined”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/politics/obama-and-roberts-supreme-court-ruling-further-entwines-two-legacies/2015/06/25/b389f522-1b44-11e5-bd7f-4611a60dd8e5_story.html. 
  31. ^ Ungar, Laura (16 mars 2015). ”Uninsured rates drop dramatically under Obamacare”. USA Today. https://www.usatoday.com/story/news/nation/2015/03/16/uninsured-rates-drop-sharply-under-obamacare/24852325/. 
  32. ^ Baker, Peter (20 januari 2009). ”Obama Takes Oath as 44th President”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2009/01/21/us/politics/21inaug.html. 
  33. ^ ”The American Recovery and Reinvestment Act: A Final Report”. U.S. Department of the Treasury. 31 oktober 2016. https://www.treasury.gov/resource-center/economic-policy/Documents/ARRA%20-%20Final%20Report.pdf. Läst 25 februari 2025. 
  34. ^ ”Estimated Impact of the American Recovery and Reinvestment Act on Employment and Economic Output”. Congressional Budget Office. 22 november 2011. https://www.cbo.gov/sites/default/files/112th-congress-2011-2012/reports/11-22-ARRA.pdf. Läst 25 februari 2025. 
  35. ^ Rattner, Steven (21 oktober 2009). ”The Auto Bailout: How We Did It”. Fortune. https://archive.fortune.com/2009/10/21/autos/auto_bailout_rattner.fortune/index.htm. 
  36. ^ ”Dodd-Frank Wall Street Reform and Consumer Protection Act”. U.S. Government Publishing Office. 21 juli 2010. https://www.govinfo.gov/content/pkg/PLAW-111publ203/pdf/PLAW-111publ203.pdf. Läst 25 februari 2025. 
  37. ^ Calmes, Jackie (21 juli 2010). ”With Signing of Financial Overhaul, Obama Urges Speedy Action”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2010/07/22/business/22regulate.html. 
  38. ^ ”Fact Sheet: President Obama Announces New Actions to Cut Carbon Pollution”. The White House. 3 augusti 2015. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2015/08/03/fact-sheet-president-obama-announces-new-actions-cut-carbon-pollution. Läst 25 februari 2025. 
  39. ^ ”The Employment Situation – December 2016”. U.S. Bureau of Labor Statistics. 6 januari 2017. https://www.bls.gov/news.release/archives/empsit_01062017.pdf. Läst 25 februari 2025. 
  40. ^ Appelbaum, Binyamin (10 januari 2017). ”Obama’s Economic Record: An Assessment”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2017/01/10/upshot/obamas-economic-record-an-assessment.html. 
  41. ^ ”Fact Sheet: President Obama Announces New Actions to Cut Carbon Pollution”. The White House. 3 augusti 2015. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2015/08/03/fact-sheet-president-obama-announces-new-actions-cut-carbon-pollution. Läst 26 februari 2025. 
  42. ^ Eilperin, Juliet (9 februari 2016). ”Supreme Court stays Obama’s climate change plan in unprecedented move”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/news/energy-environment/wp/2016/02/09/supreme-court-stays-obamas-climate-change-plan-in-unprecedented-move/. 
  43. ^ ”The Impact of the Recovery Act on Clean Energy”. U.S. Department of Energy. 17 februari 2016. https://www.energy.gov/articles/impact-recovery-act-clean-energy. Läst 26 februari 2025. 
  44. ^ Davenport, Coral (12 december 2015). ”Obama Hails Paris Climate Accord as a Turning Point for the Planet”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2015/12/13/world/europe/obama-paris-climate-accord.html. 
  45. ^ ”U.S.-China Joint Announcement on Climate Change”. The White House. 11 november 2014. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2014/11/11/us-china-joint-announcement-climate-change. Läst 26 februari 2025. 
  46. ^ Stolberg, Sheryl Gay (22 april 2016). ”Obama Signs U.S. Into Paris Climate Accord”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2016/04/23/science/obama-signs-us-into-paris-climate-accord.html. 
  47. ^ ”President Obama to Expand Papahānaumokuākea Marine National Monument”. The White House. 26 augusti 2016. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2016/08/26/president-obama-expand-papahanaumokuakea-marine-national-monument. Läst 26 februari 2025. 
  48. ^ Shear, Michael D. (26 juni 2015). ”Obama’s Evolution on Gay Rights Took Time and Reflection”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2015/06/27/us/obamas-evolution-on-gay-rights-took-time-and-reflection.html. 
  49. ^ ”Remarks by the President on the Supreme Court Decision on Marriage Equality”. The White House. 26 juni 2015. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2015/06/26/remarks-president-supreme-court-decision-marriage-equality. Läst 26 februari 2025. 
  50. ^ Savage, Charlie (22 december 2010). ”Obama Ends ‘Don’t Ask, Don’t Tell’ Policy”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2010/12/23/us/politics/23military.html. 
  51. ^ ”Table 39: Aliens Removed or Returned: Fiscal Years 1892 to 2016”. U.S. Department of Homeland Security. 31 oktober 2017. https://www.dhs.gov/immigration-statistics/yearbook/2016/table39. Läst 26 februari 2025. 
  52. ^ Gonzalez, Daniel (7 december 2016). ”Obama’s Legacy: Deportation Machine Fueled by Enforcement”. USA Today. https://www.usatoday.com/story/news/nation/2016/12/07/obama-deportation-legacy/95007380/. 
  53. ^ ”Remarks by the President on Immigration”. The White House. 15 juni 2012. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2012/06/15/remarks-president-immigration. Läst 26 februari 2025. 
  54. ^ Nakamura, David (27 juni 2013). ”Senate passes immigration bill, but House resistance persists”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/politics/senate-passes-immigration-reform-bill/2013/06/27/915ebea2-df34-11e2-b2d4-ea6d8f477a01_story.html. 
  55. ^ Shear, Michael D. (2 juni 2014). ”Obama Calls Surge of Children Across Border a Humanitarian Crisis”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2014/06/03/us/politics/obama-calls-surge-of-children-across-border-a-humanitarian-crisis.html. 
  56. ^ ”History of U.S. Customs and Border Protection”. U.S. Customs and Border Protection. 15 mars 2023. https://www.cbp.gov/about/history. Läst 26 februari 2025. 
  57. ^ ”Remarks of President Barack Obama – Responsibly Ending the War in Iraq”. The White House. 27 februari 2009. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/remarks-president-barack-obama-responsibly-ending-war-iraq. Läst 26 februari 2025. 
  58. ^ Arango, Tim (15 december 2011). ”U.S. Marks End to a Long War in Iraq”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2011/12/16/world/middleeast/us-marks-end-to-9-year-war-in-iraq.html. 
  59. ^ ”Remarks by the President in Address to the Nation on the Way Forward in Afghanistan and Pakistan”. The White House. 1 december 2009. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/remarks-president-address-nation-way-forward-afghanistan-and-pakistan. Läst 26 februari 2025. 
  60. ^ Cooper, Helene (7 augusti 2014). ”Obama Allows Limited Airstrikes on ISIS”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2014/08/08/world/middleeast/obama-weighs-military-strikes-to-aid-trapped-iraqis-officials-say.html. 
  61. ^ ”Comprehensive Iran Sanctions, Accountability, and Divestment Act of 2010”. U.S. Government Publishing Office. 1 juli 2010. https://www.govinfo.gov/content/pkg/PLAW-111publ195/pdf/PLAW-111publ195.pdf. Läst 26 februari 2025. 
  62. ^ Katzman, Kenneth (26 februari 2014). ”Iran Sanctions Helped Push Tehran to Nuclear Talks”. Reuters. https://www.reuters.com/article/us-iran-nuclear-sanctions-idUSBREA1P1YF20140226. 
  63. ^ ”Joint Comprehensive Plan of Action”. U.S. Department of State. 14 juli 2015. https://2009-2017.state.gov/e/eb/tfs/spi/iran/jcpoa/index.htm. Läst 26 februari 2025. 
  64. ^ DeYoung, Karen (15 juli 2015). ”Obama Defends Iran Nuclear Deal as Diplomacy Triumph”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/world/national-security/obama-defends-iran-deal-as-diplomacy-triumph/2015/07/15/5eaae21e-2b3f-11e5-a250-42bd812efc09_story.html. 
  65. ^ Schmidle, Nicholas (8 augusti 2011). ”Getting Bin Laden”. The New Yorker. https://www.newyorker.com/magazine/2011/08/08/getting-bin-laden. 
  66. ^ ”Remarks by the President on Osama bin Laden”. The White House. 2 maj 2011. https://obamawhitehouse.archives.gov/the-press-office/2011/05/02/remarks-president-osama-bin-laden. Läst 26 februari 2025. 
  67. ^ Baker, Peter (2 maj 2011). ”Obama Watched Raid in Real Time, Aides Say”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2011/05/03/world/asia/03raid.html. 
  68. ^ Stolberg, Sheryl Gay (6 juli 2009). ”Obama, in Russia, Calls for Global Nuclear Arms Cuts”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2009/07/07/world/europe/07prexy.html. 
  69. ^ ”Treaty between the United States of America and the Russian Federation on Measures for the Further Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms”. U.S. Department of State. 8 april 2010. https://2009-2017.state.gov/t/avc/newstart/index.htm. Läst 26 februari 2025. 
  70. ^ Knowlton, Brian (8 april 2010). ”U.S. and Russia Sign Treaty to Cut Nuclear Arms”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2010/04/09/world/09prexy.html. 
  71. ^ DeYoung, Karen (16 juli 2014). ”U.S., E.U. Impose New Sanctions on Russia Over Ukraine”. The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/world/national-security/us-eu-impose-new-sanctions-on-russia-over-ukraine/2014/07/16/6c3f1e3e-0d1f-11e4-b8e5-d0de80767fc2_story.html. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Barack_Obamas_presidentskap&oldid=57253029”